"sviker du, tar jag mitt liv" - läsarnovellen del 2

Den kvällen somnade jag med dagboken på magen. Jag var så himla trött då och orkade inte stega upp och lägga dagboken på skrivbordet och det skulle jag få ångra kommande morgon.


- Isabella, har du en pojkvän eller? Eller är det jag som tyder det fel retade mamma mig när jag gick upp för att käka frukost. Först undrade jag hur hon kunde veta men så mindes jag att hon säkert läst dagboken när hon kollade att jag låg till sängs på kvällen. Jag insåg hur pinsamt detta skulle bli.
- Ja, och..... vafan.. ere något fel med det eller? sa jag spydigt och undvek hennes förvånade blick. Hon såg ut som om inte visste vad hon skulle säga.
- Nej, nej absolut inte, älskling. Det får du inte tro sa hon försiktigt och matade Wille. Ilskan inom mig bubblade, vad hade hon med mina relationer och göra, förstöra morgonen när man känt sig så glad när man vaknade upp.
- Vad ger dig rätten att läsa mina texter och dessutom på min privata egendom. Jag trodde jag kunde lita på dig sa jag bistert och motstod att le när jag mötte Willes leende. Jag började känna så mycket hat för kvinnan som höll min bror i famnen. Varför kunde jag inte få bo hos min pappa som jag mindes var så snäll och icke-jobbig? Hos morsan var det bara gnäll och skit man råkade ut för, fast det var ganska svårt att flytta till pappa, han bodde i Bergen, Norge med sin nya fru och deras 2 gemensamma barn, Axel och Mikkel, de var några år yngre än mig och ganska schysta. Jag mindes med ens tillbaks på vintern då jag tillbringat 3 veckor hos de, vi hade åkt till fjällen och det hade vart så kul, jag skulle gärna flytta dit om det inte vore för min nyfunna kärlek. Att bo i det här helvetet var som, går inte och beskriva.
-Okej, Isabelle, förlåt om man skämtar . var inte min mening vrålade hon och jag träffades av hennes spott. Jag var sånär på att hoppa på henne men varelsen i hennes famn hindrade mig. Wille skulle inte få ta skit bara för att hans mor var helt pantad tänkte jag och reste mig häftigt.
-Fuck You.








Det som hände efter det, gick väldigt snabbt och behöver inte tas upp. Isabelle blev utsparkad ur lägenheten och ej välkommen tillbaka.






Ilskan lade sig direkt när jag såg hans gyllenbruna kalufs i kapprummet. Han log.
-Hej Issa, tack för igår sa Jason snabbt och slängde sig i min famn och vi kramades och kysstes. Flera i klassen bevittnade vår romans med både positiva och negativa utrop. Busvisslingarna ljöd men tystnade när vi inte tog en notis om det. Tills slut ringde klockan och vi fick avsluta. Vår mentor såg illgrön ut när han dök upp i klassrummet.
-Jo, det är så att jag har fått ett besked som gör mig illamående som ni kanske ser(Han pekade på sitt ansikte). Vår rektor har valt ut denna klass till att åka till en vänskola i Norge för en vecka, se hur en skola i Norge funkar och vilka rutiner etc de har. Och att åka på en "klassresa" till Norge med en 7:eklassare  låter väl helt okej, men i en vecka?!?! Detta sker redan nästa vecka. Några kommentarer? sa Nicklas sammanbitet. Klassen blev helt tyst. Alla väntade på att någon annan skulle bryta tystnaden och till slut gjorde Bianca och Tessie det.
-Men vänta, så du menar att vi ska dra till Norge för en vecka i den här höstkylan? Och bo där.. Never sa de i mun på varann.
-jag skulle gärna vilja att det jag just sagt skulle vara en dålig lögn, men ibland hatar jag sanningar som denna. Tyvärr. Och skolresan är obligatorisk såvida man inte har en jävligt bra bortförklaring som kan knäcka Nisse(Rektorn). Han har jobbat med detta projekt i snart ett halvår. Han var på semester i Norge i somrasoch träffadepå en rektor på en norsk skola och började snacka. Snacket blev till ett utbytesprojekt mellan våra skolor. Men saker satte hela tiden käppar i hjulet, men till slut lyckades Nisse och den norska rektorn, jag tror han hette Bjaerne, med det hela. Jag tror bara att dessa två är positiva till detta...
Det bröt ut ett totalt kaos, alla greps av panik förutom Jason som satt där helt lugn och avslappnad. Snart märkte klassen också det och de frågade varför han stat så lugn och fin.
-Varför vara så negativ liksom , skiter det sig så skiter det sig, men det kan ju lika gärna bli en succé, okej det låter inte så lockande men vi kan väl iallafall försöka. eller jag tänker det i alla fall
Jag funderade också lite och tänkte, vi 2 hör ju ihop, alltså borde vi tycka likadant. Okej, jag ger det en chans, för jag har ju ingen annan stans att bo..