”Sviker du, tar jag mitt liv” - Läsarnovellen

Den här otroligt fina novellen är skriven av en Amanda, 15. Novellen kommer gå i ca 6-10 delar… Kommentera, så för jag vidare kommentarerna till Amanda. Novellen handlar om en flicka som träffar en kille som hon förälskar sig . Under en större del av berättelsen så skriver hon i en dagbok. Den handlar om kärlek, sorg och svek.

Har du en novell som ligger och slöar i datorn? Skicka den till : xtra-skvaller@hotmail.com





"Sviker du, tar jag mitt liv" – läsarnovellen



Jag tror jag e kär, fan.



" kom precis hem. Känner mig glad, som attan. Jag ska förklara varför, dear dagbok hehe.. När jag vaknade på morgonen med blytunga ögon trodde jag aldrig att dagen skulle bli min livs vändning, jag menar jag som då övervägde att skolka.. För jag kunde inte tro att när jag kom till klassrummet skulle krocka med en kille som jag aldrig sett förut. (Jag vet att jag skriver på filosofi-språk) Först trodde jag att jag skulle dö av skam, det var u för jävla pinigt, att lix krocka med nya killen i klassen men jag fick världens chock när han log istället för att ge mig en blick som skulle vara allt ifrån varm. Och leendet… oj oj. Det slår faktiskt Willes fina smil när jag lyfter honom i armarna och han får flyga eller som han säger, Fluga. Nä, det leendet, så mycket värme och kärlek som fanns i det leendet och hjärta, jag venne men det var det vackraste leendet jag sett och jag har då sett många.. eller inte men man förstår poängen. Sedan visade det sig att Millan var sjuk så den nya grabben fick sätta sig på hennes stol, bredvid mig såklart. Första lektionen var Matte L Jag är ju sämre än Wille-brorsan som inte ens går i skolan lix,, venne om jag vaknade på rätt sida idag, men allt verkade gå min väg, killen som jag fortfarande inte visste vad han hette visade det sig vara matematikens Gud. Fick konstant hjälp när jag behövde (MYCKET) Uffe noterade killens mattekunskaper med vissa leenden. Uffe hade visst aldrig haft en så begåvad grabb om man ska citera honom. Då kände jag mig lyckligt lottad, men det var inget mot vad som hände på idrotten, dock började det skit, vi skulle köra volleyboll och direkt blir jag hårt smashad av gissa,, jo killen. Blodet rinner som fan och huvudet ringer av smärta, men fan heter man Issa så ger man sig fan inte.. jag bet ihop och bad bara om lite toagrejs av Gympacoachen Henke. Men sedan pallade inte huvudet mer och jag fick gå ner i omklädningsrummet, fick ju världens migrän typ. Å gentlemannen dyker upp igen, besvärad också. "Sorry tjejen, asså jag fan suger på alla sätt. Hoppas det är lugnt åså.. asså det var verkligen inte min mening om du förstår.. eller klartatt du fattar det, men hur ska jag få ihop det här på bästa sätt…." Jag hade avbrutit honom och sagt att det var lugnt och att han inte behövde ta det så allvarligt. Men han satt kvar bredvid mig och jag började känna att det kanske inte var en ren slump att vi hade krockat på morgonen och så. Jag gillade verkligen honom! Vi satt där resten av lektionen och småsnackade, men fortfarande hade jag inte tagit reda på namnet, tills resten av tjejerna kom in. På lunchen satte jag mig vid ett eget bord då jag inte fick plats vid tjejernas. Killen verkade inte heller få plats någonstans och satte sig vid mitt bord. Vi snackade direkt och han sa att han var nyinflyttad från Göteborg men att han bott i Stockholm hela sitt liv tills han fyllde elva då flyttade hans familj till G-borg. De flyttade tebax för att det var stökigt och skit i Götet. Hans sätt att snacka, jag gillade honom mer och mer.. Skolan fortsatte med Slöjd, killen hamnade faktiskt inte i min slöjdgrupp vilket gjorde mig sjukt besviken och jag kände mig förbannad på vår lärare, att hon inte placerat killen i min grupp, men besvikelsen al sig typ direkt när vi chillade å rasten igen, vi 2. Han fortsatte berätta om sig själv, vad han hade för intressen n that kind ofstuffz, han verkade så glad, hade världens livslust, fan vad jag failade där, han sa sedan att hans morsa hoppat framför en spårvagn i G-borg, alltså tagit självmord. Först kunde han inte förstå det men sedan fattade han varför. Hans pappa hade börjat röka gräs medan lillebrorsan sket i plugget och allt. Den enda som var normal ar just killen och mamman pallade inte trycket och hoppade.. Hans pappa hamnade på psyket sedan han totalt failat överallt, tänt på bilar, knarkat heroin, slagit sina söner (Killen visade mig ett brett är som löpte längs hans rygg), skitit i sönerna och försökt knivhugga hans chef. Och när farsan suttit och fått sin behandling, då skulle han få avtjäna 1 år på en anstalt för kriminella. Killen och hans brorsa omhändertogs av socialen och de året blev bara misslyckat av allt, brorsan hade tänkt dränka sig själv i hamnen, killen skar sig djupt i armarna och svimmade, han som var så begåvad i allt skolkade som aldrig förr. Men sedan så kom vändningen när deras morbror kom hem från amerika och toghand om sönerna, de flyttade till huvudstaden och nu bor de här. Sedan avbröt sig killen och bad mig snacka om mig själv, jagberättade att jag hade en bror å 5 år, skilda päron och en allmänt sorgsen tjej med noll ambitioner. Egentligen så kändes allt så himla skrattretande, vi var så olika, som natt å dag, katt och hund, men ändå fastnade vi förr varann på något jävla mirakelvis. Vi fick sluta tidigare av Steffo, Geografi-läraren som var tvungen och sticka då hans fruga åkt in på sjukhus höggravid. Utan att säga något stack vi till stan med tuben. Vi blev asbra kompisar, jag hade aldrig haft en sån bra vänskap med någon, och ändå hade den bara varat en 75 % av dagen. Vi gick till bion på hötorget och såg någon svensk komedi som var urkass. Men egentligen sket vi i filmen för jag märkte att han la sin arm på min axel sådär som de gör på filmer och teveserier. Nu fick jag ju vara med om det själv.. Sedan gick allt så snabbt, när man väl var i ögonblicket kändes allt slowmotion men i verkligheten var det som 1 minut. Han vände sig mot mig, våra ögon möttes, han lutade sig mot mitt ansikte… och vi kysstes, eller han egentligen, jag hängde bara på. När vi väl avslutade mitt livs moment så sprudlade hela kroppen, vi gick från bion handihand livet ut typ. Till slut skildes vi åt, men jag hann ge honom mitt nummer, vi messade hela kvällen när han frågade om vi var ihop eller så. Jag svarade aa jag hoppas det, han skickade back en smiley med kyssmun, när jag tog mod till mig frågade vad han hette för det hade jag glömt å fråga. Svaret kom lika snabbt som jag skickat frågan. Jason. Jason McNeal. Han skickade vad jag hette. Issa, Isabelle Clementson. Och nu skriver jag i nutid. Jag är så lycklig, tror det var första gången morsan sett mig så happy. Kanske vågar hon nu släppa taget om att jag är självmordsbenägen å skit. Fan, jag kan inte fatta det. Så jäkla ologiskt, som en svår ekvation men som man till slut löser för att ödet valt det som Jason sa. Men ändå så rätt. Isabelle McNeal. Jason Clementson. Isabelle Clementson McNeal. Jason McNeal Clementson. Vafan inget låter särskilt klyshigt men vad gör det, att vi eller jag har hittat livsglädjen, det är det viktigaste.

Fan vad jag älskar ödet"